Hur allt förändras på några sekunder. Hur bara några ord kan ändra på hela ens liv.
"Petra har gått bort." Två sekunder och fyra ord. Först kan man inte ens tro att det är sant. Man frågar sin pappa om han verkligen är helt seriös, om det är "våran Petra" han menar. Självklart vet man egentligen att det är just så det är för ingen av oss känner någon annan Petra. Tårarna börjar rinna och sen minns man inte så mycket för man bara gråter och förstår ingenting. Pappa förklar och kramar men man kan ändå inte förstå, hur en av de viktigaste personerna i ens liv plötsligt är borta.
Det är den 22 augusti 2010 och jag tänker att nu dör jag också. Kanske kommer jag fortsätta vakna varje morgon, äta frukost och gå till skolan men jag är död. För hur kan jag ens leva utan henne? Jag kommer aldrig mer skratta, aldrig mer vara glad. Jag ska sluta fylla år, aldrig fira jul eller göra något annat roligt. För hur kan jag ha kul när Petra inte är med. Ska jag ens gå sista året på gymnasiet om jag ändå inte tänker ta studenten utan att Petra är en av dom som står där och tar emot när jag springer ut från trappan?
Två år har gått och jag lever. Jag skrattar ofta och jag va så väldigt glad på min student. Vi firar jul och födelsedagar. Hon är med oss ändå. Vi minns och tänker. Familjen och våra liv förändrades helt. Men vi lever allihop och vi glömmer aldrig. Ibland vill jag ringa henne. Det händer att jag till och med slår hela telefonnumret bara för att mötas av tystnaden. Då kommer jag på mig själv, Petra går inte längre att ringa till. Jag blir ledsen och gråter lite. Men det löser sig. Solen fortsätter gå upp varje morgon och livet bjuder ofta på lyckliga stunder. Petra; min lillebrors mamma, min extramamma, min trygghet, vän och förebild. Hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar