ATT BLI INSTÄNGD PÅ ETT TÅG

Jag är hemma i byn, underbart! Mindre underbart va det som hände mig tidigare ikväll:

När jag kom till Gävle skulle jag byta från SJ till x-trafik. Jag som satt på övervåningen skulle alltså ut med min stora väska, min lilla väska, min tygväska och min datorväska. I högtalarna sa dom att vissa vagnar skulle lossas i Gävle för att sedan vända tillbaka mot Stockholm, alltså skulle alla som satt i vagn 3 (där jag satt) och vagn 4 gå av. Först lät jag min tåg-granne gå ut. Sen lät jag dom framför mig i gången gå ner för trappan. När jag väl plockat ihop alla mina väskor och själv gått ner för trappan va jag ensam. Jag tryckte på knappen som öppnar dörren men inget hände. Jag slet i handtaget men inget hände. Tittar på klockan, 15 minuter tills x-tåget skulle gå. Paniken väcks. Jag ser en städare längre bort och ropar. Tredje gången mitt "HALLÅ, URSÄKTA MIG!" ekar genom vagnen lyfter hon på huvudet. Jag frågar varför jag inte kommer ut och hon svarar enkelt att "Dörrarna går automatiskt inte att öppna när dom lossar på vagnarna, du får vänta." Städaren försvinner och paniken blir ännu starkare. Tittar på klockan, 9 minuter tills mitt tåg går. Jag ringer mamma. Panikar och börjar nästan gråta. Att veta att jag inte kommer ut är bland det värsta jag vet. Det spelar ingen roll att jag befinner mig i ett stort tåg, eller om jag sitter i en bil och bältet fastnar så att jag därmed inte kan ta mig loss. Då hjälper det inte att jag sitter med bildörrarna öppna eller som sagt befinner mig i ett rymligt tåg för just det att jag inte kan komma loss och ut, det är mitt värsta.

Med 6 minuter kvar hörs plötsligt ett litet pip och dörrarna öppnas. Jag liksom hoppar ut och börjar direkt känna mig lite lugnare. Till slut kom jag hem men ett är säkert; det ska alltid va nå krångel med SJ.

Sensmoral; skynda er av tåget.