Det finns mycket vackert och underbart i livet. Det finns också alldeles för mycket gråhet och sånt som gör en ledsen och arg. T.ex. cancer, som är kanske världens sämsta sjukdom och som alldeles för många drabbas av. Eller när ens lillebrors mamma dör, som också va ens favoritperson i livet. Eller när man hade så mycket läxor så man fick panik och funderade på att rymma till Italien för alltid, bara för att slippa. Eller krig och barnsoldater. Eller när man har en riktigt dålig dag så man börjar gråta av att läsa ett gammalt sms. Eller när jag köper skitsaker för femtio kronor och att dessa femtio kronor hade kunnat rädda livet på ett eller flera barn i ett annat land. Eller när känslorna blir för starka så man bara gråter och ringer sin bästa vän men man inte kan säga vad det beror på för att man själv kanske inte vet eller främst för att man snyftar så mycket så att inga ord kan komma fram. Allt detta är hemska men viktiga ämnen, mer eller mindre. Ämnen man kanske borde skriva om i sin blogg men jag väljer att inte göra det. Enligt mig är det trevligare att både skriva och läsa om sånt man blir glad av. Men det som är det fina i kråksången är att alla får skriva precis vad dom själva vill. Som att jag nu kommer avsluta detta söndagsinlägg med hur jag tog mig hem inatt, bara sådär.
Lördagskvällen spenderades hemma hos Färnlund. (En helgsammanfattning med bilder osv. kommer) Hur som haver blev klockan närmare 01.00 och jag skulle börja tänka på refrängen. Bussen tog mig från Ljusdal till Järvsö city där jag sedan började min två kilometer långa promenad hem. Denna promenad va helt och hållet självvald eftersom att dessa två kilometer är mina favoritkilometer, speciellt när jag är ensam. Järvsö sov och jag sjöng med till mina favoritlåtar. Högt. På bron dansade jag så att mina klackskors ljud ekade genom byn. Jag hade reflexväst och lycka är det enda ord som kan beskriva det jag just då kände.
Att lycka ibland kan vara något så enkelt som en bro på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar